Jamina

Tänkte skriva ett eget inlägg om mina jävla tankar som snurrar i huvudet. 

 

För det första. varför får jag sådan ångest över att gå upp i vikt? Vad är det som är så hemskt med det egentlien? Jag känner mig ful, men är nödvändigtvis inte det. Känner mig stor, men är nödvändigtvis inte det heller. Allt beror på vad man jämför med- Jag förstår inte varför jag kan bli vuxen nog att övervinna mina små demoner i huvudet. Vad gör det om jag går upp 2 kg? 3? Det försämrar antagligen inte min förmåga att röra mig. Tränar jag samtidigt borde det inte försämra konditionen heller. Men ändå är man så nojig? Jag önskar att jag hade levt i ett liv utan dessa tankarna. Att det inte skulle bekomma mig om jag gick upp lite i vikt, utan istället se det som något vackert. Varför kan man inte bara vara nöjd med sig själv och sluta jämföra sig med alla andra? Eller varför kan inte jag rättare sagt. Jag hatar att min jävla ångest kring kroppsideal tar över ibland. Det får mig att vilja spy. Bokstavligt talat... Jag kämpar med en gammal ätstörning med, nänligen bullemi. Ibland vill jag bara stoppa fingrarna i halsen för att bli av med all ångest, samtidigt som jag vet att det skadar mig mer än vad det gör nytta. Därför väljer jag att låta bli.

 

Min största rädsla för att gå upp i vikt förutom att jag sälv känner mig ful. Det är att alla andra runt omkring mig ska påpeka "Gud vad du lagt på dig" "Du va finare innan" "Du ser ganska svullen ut." Varför säger man ens det? Okej om man kanske har gått upp 30 kg och vill ens bästa, men still.. det är ju inte deras problem? Det gör ofta mer skada än nytta. Dessa ord kan eka i oändlighet i huvudet känns det som. Och att människor runtomkring mig ska titta på mig som att jag är någonting äckligt? Självklart spelar inte deras tankar någon roll gentemot att man ska vara nöjd med sig själv. Men tankarna dras ändå ditåt.. omedvetet. Detta är kanske lite luddigt för er läsare, men mina tankar är ganska luddiga kring detta. 

 

Det jag vill komma fram till är väl mest att jag vill kunna acceptera mig själv som jag är. Jag vill kunna leva, kunna sluta tänka på att alltid äta mindre, äta det jag egentligen inte vill pga att det är hälsosamare, alltid tänka två gånger innan man beställer något osv. Jag vill kunna njuta av livet, ha kul med mina vänner, äta gott och dricka gott utan att kvävas av ångest att bli "tjock". När är man ens tjock? När jag kollar på andra människor anser jag inte att man är tjock förens man har valkar när man står upp. Allttså skadligt för dig själv. Men när jag kollar på mig själv anser jag mig vara tjock nu, om jag går ner 5 kg, om jag går upp 5 kg osv. Hela jävla tiden. Jag tror aldrig jag har varit riktigt nöjd.

 

Har ni förslag hur man kan motarbeta detta? Tar alla tips jag kan få.

 

 

Jag pratade faktiskt med en tjejkompis lite om detta problemet. Hon har samma problem fast tvärtom. Nämligen att alla påpekar hur smal hon blivit och att hon va finare förr osv. Det skadar minst lika mycket som att säga att någon är tjock. Om man ska påpeka något om vikten kanske man ska tänka en gång extra så det inte tolkas som något fel.. kanske "Du har ju blivit jättesmal, men du va fin innan och är fin nu med." Eller något liknande. Kanske säga något snällt i meningen.. förstår ni? Jag hoppas ni förstår vad jag vill ha ut ur det... Well well. Nu ska denna trötta tjejen snart lämna in. 

Uppdaterar en annan dag!

 

Kram, ta hand om varandra.