Jamina

Ständigt trampar jag i en uppförsbacke. Ibland är den bara mindre markant. Vad händer? Är min karmabox totalt nedsvartad? Jag vet att man gör samma misstag tillräckligt många gånger tills man lär sig något om det. Men jag fattar inte? Jag fattar helt ärligt inte vad jag ska lära mig? hur ska jag kunnaförutse sådana här saker? När alla inte är sig själva i början.. det går inte. Kommer jag alltid springa runt i denna cirkel med en stadig uppförsbacke?

Känner mig lite uppgiven på livet. Uppgiven på hur självklart det är för alla andra hur jag borde göra, tänka och fortgå. Men jag kan inte se det själv? För hos mig är det lite sådan jag är. Jag ger alltid för mycket av mig själv... jag sätter (inte alltid frilvilligt) mig i situationer där jag kan bli sårad (oftast blir det så). För jag vill så mycket, mitt hjärta vill så mycket.. 

 

Hur ska alla andra kunna veta vad som är bäst för mig när jag inte vet det själv? 

Jag fattar inte. Kanske är jag trög.. jag vet inte hur jag ska utvecklas och ta mig ifrån detta helt enkelt. Det står still, jag orkar inte riktigt tänka. För jag blir ledsen.. så otroligt ledsen. Känns så himla orättvist att jag ska vara i denna cirkel.. jag menar, hur tar jag mig loss? Kan jag inte få ett uppenbart jävla tecken eller något. Ta mig på rätt väg i livet nu, för jag vill inte slösa bort mer tid på meningslösa grejer och personer. Ta min hand och visa mig vägen? En del av mig vill skrika "förlåt för att jag inte räcker till, för att jag inte är din ide av perfektion" Men samtidigt som min andra del skriker "Dem är inte värda dig om dem inte accepterar dig för vem du är. Som ser vilken fantastisk människa du är" Båda delarna i mig krigar... vafan händer? Kan inte den första delen bara hålla käften? lämna mig ifred och sluta orsaka onödig sorg och smärta. 

 

Allt du ser är bara motgångar. Hinder. Hur känner du ens? Vad hände? Kan allt det jag kände vara en bluff? Kan signalerna jag fick vara en bricka i ett spel? Jag fattar inte. Det kändes så rätt, ville verkligen det. Men det krossades pga att du inte ville släppa in mig i ditt liv... för tiden inte finns? För du måste tänka på dig själv. Tid finns alltid till någon som man vill vara med. Och prioritera sig själv kan man göra ändå. Men ja, dessa oändliga undanflykter helt enkelt. Jag tänker inte dalta mer, vad spelar det för roll? Det finns inget jag kan ändra på ändå. Du måste inse. Jag ville ge dig världen. Men det var väl inte meningen.. inte just nu, igen.

 

Så nu till min rubrik.

DRAMATISK, SKADAD & SÖKANDE.

Dramatisk- Är jag, det är lite av min charm. Mest är jag det på ett ironiskt sätt men ibland seriöst.

Skadad- Alla är vi skadade. Jag vågar inte lita på folk riktigt. Skadad över att när något äntligen känns bra är det skrämmande, för jag vet att det kommer hända något som drar ner det.

Sökande- Jag söker ständigt efter nya bekantskaper. Vänner, relationer osv. Jag tror att vi alla är sökande undermedvetet, för vem vill leva sitt liv i ensamhet? Det tar såklart olika lång tid, men jag tror vi söker.. alla söker efter något alltid. 

 

Ja, det snurrar i min skalle.. som vanligt. Jaha, snart bara 6h kvar av denna natten. Helgen va trevllig, mestadels! 

Hörs.