Jamina

Hej! 

 

Herregud, över ett år sedan jag bloggade sist... det har hänt fruktansvärt mycket under den tiden så jag kommer tyvärr inte kunna uppdatera er om allt. Men jag funderar helt enkelt på att lyfta fram mitt skrivande igen, då det känns otroligt skönt att få kunna skriva ner mina tankar som snurrar i denna lilla skalle. Jag kommer göra det för min skull, för att rensa ut litegrann. Ni är varmt välkomna att läsa om ni vill såklart! Det kommer helt enkelt handla om livet, upp och nergångar. Eventuellt mer nedgångar (då jag oftast behöver skriva av mig då) men helt klart en del positivt också! 😁

 

Ni vet när man ibland känner att man inte hör hemma här? Eller ni kanske inte vet det, men jag känner så ofta. Ibland känns det som att jag inte ens borde tillhöra denna världen, för jag var menat till något bättre! Men så djupt ska vi inte gå in på idag, utan just nu syftar jag på platser. Kristianstad, en stad jag snart bott i 3 år. Hur kan en sådan hyfsat liten stad ha en förmåga att vara duktiga på att se ner på andra? Tro att det är okej att försöka försäkra sig om att man är bättre än någon annan? Nejtack! Jag har fått min dos av det där. Jag drömmer om att fly till en större stad, en stad där ingen vet vem jag är. Där jag helt enkelt kan börja om på ny kula. Jag funderar starkt på göteborg! Men Stockholm kan också vara ett alternativ. Antingen börja jobba & försöka hitta en lägenhet. Eller kanske jag kommer in på någon av utbildningarna som jag sökt. Jag vill det, jag är redo att lämna denna spökstaden bakom mig. För jag vill utvecklas och uppnå mina personliga mål, med mig själv. Jag har familj i Göteborg så där kommer jag inte vara helt ensam ändå. 🙂

 

Ni vet det här med utveckling och att alltid vilja uppnå den bästa sidan av sig själv? Hur ska man kunna klättra upp när man hela tiden slås ner av något som gör att du sjunker allt längre ner? Man får vara glad en stund. Men sen då? Vad tjänar andra människor på att vara känslokalla och nedtryckande? Det har jag aldrig fattat.

 

Som kärlek, för mig är det alltid samma sak. Jag har svårt att falla för någon, men när jag gör det så faller jag hårt. Jag kämpar för länge och hatar för starkt sedan när jag blivit sårad. Men det blir alltid samma sak. De personerna jag fallit för visar en exemplarisk sida av sig själv till en början. Och när jag har öppnat upp mig och mitt hjärta för dem så vänder dem totalt. Vad är problemet med ärlighet och att vara sig själv? När blev det svårt att säga till någon hur man känner, även om det inte alltid är positivt? Det är när man ignorerar och stöter bort mig som jag personligen tycker är jobbigast. 

Jag är en person som känner mycket, och har inga problem att berätta för dem som det berör positivt som negativt. Så för mig är det fruktansvärt frustrerande när många andra tar till med en flyktväg och ignorerar. Hur ska man våga öppna upp sitt hjärta till någon om man alltid är rädd för att bli krossad? Nackdelen med att vara en godhjärtad människa i guess, vi gör det ändå. Jag förtjänar bättre än så! 

 

Dessutom kommer det vara slut med "skit i det och gå vidare bara" vadå skit i det? Bara för det är den "lätta" utvägen att bara droppa det? Nej inte för mig. Denna gången kommer jag sätta ner foten och få ut vad jag känner och få svar på varför det blev som det blev osv. För min skull, för ett bättre avslut. Istället för att ovissheten ska äta upp mig inifrån och ut. Det är väl det minsta att begära? Trots att det kanske gör ont, så är det värt att få veta SANNINGEN!!!!! 

 

Jag vet vad jag vill ha. Jag vill tro att jag kommer få det, tids nog. Jag vet vad jag förtjänar. 💪🏼 Under tiden ska jag försöka roa mig och ha kul med mina vänner och familj. 

 

Puss&kram 💋