Känslan av ensamhet
Hej!
Oj det var ett tagvsedan jag uppdaterat här inne. Det har hänt mycket. Jag har börjat studera till sjuksköterska och är snart inne på T3. 😊 Denna vecka har jag gjort 3 dagars bredvidgång på ortopedavdelningen och mellan jul och nyår ska jag göra en bredvidgång på Kava. Jag har sett och lärt mig mycket intressant. Det känns som jag kommer trivas där, och förhoppningsvis kommer jag göra min debut där efter examen. Vi får se hur det blir, men det skulle varit roligt. Alla har varit så trevliga och omhändertagande när jag gått bredvid och det värmer väldigt mycket.
Idag är det lördag och jag skulle haft en date, men den blev inställd. Med min vanliga tur är inte detta så ovanligt och det är okej, för ibland känner man för att göra andra saker och varför inte? Jag är likadan. 😊 Istället ska jag hem till syrran och passa Frank när han sover, då stoffe ska åka och hämta madde i Malmö ikväll. Så det gör inget.
Men livet har blivit lite upp och ner den senaste tiden pga covid-19. Det är en väldigt stort hets om att man ska vaccinera sig och gör man inte det får man inte ta det av vissa saker ute i samhället. Det är såklart upp till var och en enligt mig ifall man vill göra detta eller inte, och jag ser inget som rätt eller fel. Dagens vaccin är tyvärr inte ett långvarigt skydd, utan man kan bli allvarligt sjuk efter 6 månader.
Idag har jag annars hunnit städa lägenheten, lagat mat, tvättat och busat med Sami som nu bor här hemma. Tyvärr har en tanke om ensamhet slagit mig igen... rädslan över att aldrig hitta rätt och inte få möjligheten till att bestämma om jag vill skaffa familj eller inte? Möjligheten hade ju alltid varit trevlig att ha anser jag. Det känns som att det kvittar vad jag gör eller vem jag träffar... för det blir ofta fel. Jag försöker alltid vara en bra medmänniska som värdesätter andra människor, för det är sådan jag är. Varför blir jag ständigt utnyttjad av mina känslor och min välmening? Det är för mig väldigt oförståeligt.
Många i min omgivning säger att det kommer när det kommer eller att jag ska sluta jaga kärleken. Men enligt mig jagar jag inte kärlek alls, jag fokuserar på skolan, familj, mig själv och vänner. Plötsligt dyker det upp en intressant person som stannar olika länge innan dem beger sig vidare. Jag kan med handen på hjärtat att dessa tankar om att leva ett liv i ensamhet gör mig ledsen. Jag gråter ofta när dem sköljs över mig och vet inte alltid hur jag ska hantera det. Jag försöker hålla hoppet uppe och ta tanker som dem kommer. Men ibland sviker det och då får jag ångest över min livssituation. Ibland undrar jag om det är fel på staden jag bor i? Eller är felet hos mig?
Jag trivs i min lägenhet hör i Kristianstad och spenderar mycket tid hemma i den. Det känns väldigt tufft men spännande att flytta till en ny stad utan att känna någon, kanske hade det lånats sig eller kanske jag hade känt mig ännu mer ensam? Jag vet inte. Jag vill inte flytta nu under min utbildning i vilket fall som helst, utan det är mina 2 år kvar här. Kanske hinner det ändras? Tiden får utvisa detta antar jag.
Jag ville bara uppdatera litegrann, vi hörs!
Kram Jamina
